Babelbabbel

Halloj där kära vänner!
Här sitter man i soffan med en filt, en varm kopp chai latte och Florence ljuva toner i öronen. Det enda som fattas är lite insperation... Var börjar man då? Hhhh...

I onsdags, den 3:e oktober var vi i klassen studiepublik på inspelningen av litteraturprogrammet "Babel", där fick vi applådera, skratta och fnissa, men framför allt lyssna. Dem vi lyssnade på var Jonas Hassen Khemiri och Jonas Gardell, de har båda precis kommit ut med varsin ny bok. I Khemiris fall är det boken "Jag ringer mina bröder" som handlar om bombattentatet på Drottninggatan och i Gardells fall är det "Torka aldrig tårar utan handskar" som handlar om när AIDS-smittan kom till Stockholm. Båda författarna skriver i det här fallen om utanförskap - i "Jag ringer mina bröder" är det rädslan för mellanösternterrorister som driver misstänksamheten mot folk med olika hudfärg och i "Torka aldrig tårar utan handskar" är det rädslan för AIDS-smittade bögar som ökar utanförskapet för homosexuella.

Jag tycker att båda böckerna verkar ganska intressanta, men om jag skulle välja att läsa en av böckerna skulle jag nog välja Khemiris bok för den verkar lite skönare. Gardells bok känns väldigt allvarlig och sorglig medan Khemiris känns aningen lättsammare och kanske lite mer actionfylld eller i alla fall händelserik.

Men för tillfället orkar jag nog inte börja på någon av böckerna, tror jag går och lånar en Harry Potter istället.

Den ovillige fundamentalisten

Jaha, nu har vi i klassen läst "Den ovillige fundamentalisten" av den pakistanske författaren Mohsin Hamid. En perspektivgivande roman från år 2007 som handlar om ursprung, tillhörighet och lojalitet.

Jag gillade boken, den var lite skum men bra. Jag trodde att den skulle vara en sån där typisk seg skoltvångsläsning, men den förvånade mig när jag väl kom in i den. Något mönster som jag gillade var språket, han använde väldigt mycket artighetsfraser och hövligheter när han talade i nutid, men när han berättade historien om sitt liv i Amerika var han mycket mer rakt på sak. Det var jättesmart att skriva så av författaren för man märkte direkt när han bytte tempus, vilket kan vara lite förvirrade ibland. *tummen upp* :) Det var också väldigt originellt att skriva på det viset, med språkskillnader och att han även berättade allt som hände i nutid, inte bara det som var i dåtid som t.ex. "Se där kommer vår trogne servitör och nu undrar han vad vi önskar att dricka i kväll" i stället för att beskriva det i texten bara. Han babblade på oavbrutet genom hela boken men det var ändå bra på något sätt.

Något som jag tyckte var jättecoolt var namnen och betydelserna, Johan i klassen upptäckte att det fanns som ett mönster, en undermening med namnen. De beskrev karaktärernas personligheter och betydelser eller roll i berättelsen, t.ex. Changez för förändring, Jim betyder beskyddare och Erica som i America, det han älskade men som inte riktigt var rätt för honom. Namnet Erica betyder annars enväldig härskare, hon styrde liksom över honom och deras förhållande och han fick vänta lydigt tills hon valde att kontakta honom nästa gång.

Aaa, cool bok det där och inte speciellt tjock heller, definitivt läsvärd säger jag :)

[Utan Titel]

Den 19:e september var vi med klassen och kollade på [Utan Titel] på teatern Unga Klara. Pjäsen [Utan Titel] är en monolog på en timma som Ardalan Esmaili från Stockholms dramatiska högskola gjorde som examensarbete efter att han gjort en annan pjäs som efter mycket debatt inte blev godkänd. Den andra pjäsen hette "The assassination of Jimmie Åkesson" och skälen till att den inte fick spelas är nog ganska uppenbara (...censur?). Därför fick han då på 2 veckor efter att beslutet var fastställt skriva en ny pjäs och lära sig den, den nya pjäsen fick då heta [Utan Titel] i protest för att den tidigare inte blivit godkänd.

Jag måste säga att jag kom till föreställningen med inga förväntningar alls, jag var till och med nästan negativt inställd till den - en 1 timma lång monolog kl 7 på kvällen om flykten från Iran till Sverige - (upp med handen alla som inte tycker att det låter dötrist) men helt ärligt tog den mig med storm! Redan vid första repliken hade han publiken virad runt sitt lillfinger och det släppte han inte förrän minst 5 minuter efter föreställningens slut. Den var helt fantastisk, han blandade precis rätt mängd komik med allvarligheter (det var trots allt en ganska hemsk och allvarsam historia i grunden) så man satt inte och var nedstämd utan snarare tvärtom, men man förstod och var ändå delaktig i berättelsen.

Det jag bär med mig från föreställningen är nog, förutom en del skämt och roliga delar, hans berättelse om läget i Iran mot slutet av deras tid där, då det rekryterades barnsoldater och minröjare, vad folk är beredda att säga, göra och framför allt offra för att vinna krig eller pengar för den delen - som i de svenska vapenförsäljarnas fall. Och vilka medel man ska behöva ta till för att rädda sig själv och sin familj undan ett rasande krig, utan att det kommer nån och säger att "Nej, här har vi ingen plats för er - ni får åka tillbaka hem och bli ihjälskjutna, sorry." Jag tycker det visar på hur otroligt egoistisk man kan vara och jag tycker bara konstigt nog att vi ser det oftare och oftare i dagens samhälle.