Ikaros

Ikaros, pojken som flög för högt. Det finns många dikter skrivna om Ikaros, son till den fantastiske uppfinnaren Daidalos, han som gjorde vingar, sonen vars vingar solen smälte så han föll ned i havet. Vi har läst några stycken på svenskan och min favorit av dessa var dikten "Ikaros fall" skriven av Ebba Lindqvist. Jag tyckte om den för att den var ganska flytande med fint och förståeligt språk. Detta gjorde att man fick tänka och fundera på den utan att man blev totalt förvirrad, det flöt på bra, liksom en berättelse.

Dikten fick mig att tänka på gamla sagor, lite bibliskt på något sätt, kanske eftersom det var sådana korta sakliga verser med andningspauser som gav en lite högtidlig men nyfiken känsla. Det är korta stycken men ändå, även fast det inte känns så så händer det någonting hela tiden, man undrar vad som kommer näst. Berättaren av dikten, inte författaren, utan diktens "röst", den man hör som berättar sagan om Ikaros, känns som någon utomstående, som ser det hela från ett fågelperspektiv. En person som hört sagan förut och ska analysera den, göra den nutida, berättar att alla har sina egna liv som går vidare utan Ikaros, alla har inte tid och ork att tänka på Daidalos son, de har egna söner som inte flyger. Man kan kalla det själviskt och man kan kalla det att skydda sig själv.

Kung Oidipus

Ja, låt min presentera historien om kung Oidipus, som mördade sin pappa och äktade sin mamma, en härlig familjehistoria att berätta där hemma i soffan, passar både stora och små! Eller inte... Sofokles berömda drama var nog inte direkt den ultimata feel-good historien, den var ganska grym, med stackars Oidipus som ovetande, av "misstag" uppfyller den hemska profetian som spåtts om honom och drivit hans egna föräldrar att göra sig av med honom som spädbarn.

Man kan ju inte undvika att känna lite sympati för honom, för tänk om man blir bort adopterad när man är liten för att växa upp med adoptivföräldrar som säger sig vara ens biologiska föräldrar och flyr landet för att skydda dem från ett hemskt öde för att senare inse att genom att ha gjort detta man har dragit detta öde över ens biologiska föräldrar istället. Ganska jobbig situation.

Jag måste dock säga att det till slut blev lite irriterande att han inte bara kunde inse att det var sin mamma som han gift sig med och hans pappa som han dödat. Alltså jag förstår absolut om han ville ha klara bevis på att det var så innan han kunde tillåta sig att tro det, men det var ju faktiskt helt omöjligt att missa, till och med för oss som inte riktigt fattade alla konstiga ord och uttryck som de använde i pjäsen från 2400 år sedan. Men ja, den var okej, boken tog ju inte speciellt lång tid att läsa så det var ju inte ett total waste of time.