lördag 2 februari 2013

Kung Oidipus

Ja, låt min presentera historien om kung Oidipus, som mördade sin pappa och äktade sin mamma, en härlig familjehistoria att berätta där hemma i soffan, passar både stora och små! Eller inte... Sofokles berömda drama var nog inte direkt den ultimata feel-good historien, den var ganska grym, med stackars Oidipus som ovetande, av "misstag" uppfyller den hemska profetian som spåtts om honom och drivit hans egna föräldrar att göra sig av med honom som spädbarn.

Man kan ju inte undvika att känna lite sympati för honom, för tänk om man blir bort adopterad när man är liten för att växa upp med adoptivföräldrar som säger sig vara ens biologiska föräldrar och flyr landet för att skydda dem från ett hemskt öde för att senare inse att genom att ha gjort detta man har dragit detta öde över ens biologiska föräldrar istället. Ganska jobbig situation.

Jag måste dock säga att det till slut blev lite irriterande att han inte bara kunde inse att det var sin mamma som han gift sig med och hans pappa som han dödat. Alltså jag förstår absolut om han ville ha klara bevis på att det var så innan han kunde tillåta sig att tro det, men det var ju faktiskt helt omöjligt att missa, till och med för oss som inte riktigt fattade alla konstiga ord och uttryck som de använde i pjäsen från 2400 år sedan. Men ja, den var okej, boken tog ju inte speciellt lång tid att läsa så det var ju inte ett total waste of time.

1 kommentar:

  1. ;) bra att det inte var total waste of time...

    Nej, jag antar att denna kluvna känsla man (du, och jag) kan få inför Oidipus handlar om det dubbla i att man både tycker synd om honom (det ÄR ju inte hans fel, på något vis) och tycker att han är en trögtänkt idiot som inte FATTAR.

    Fast att inse det...

    SvaraRadera