Nya Ord

Vi fick i uppgift att skapa några nya ord för saker man aldrig sett förut från boken Ankomsten, här är mina;

Jordsvansbär - den jordgubbsliknande
frukten med svansskaft

Luftroddare - de flygande båtarna  

     Skrikvinge - det lilla djuret i receptionen på hotellet 

En ny värld

Nu läser vi en bok i klassen som heter "Ankomsten" av författaren Shaun Tan. Detta är en ganska speciell bok eftersom det inte finns någon text utan bara bilder, men bilderna skapar text i sig och därmed uppstår en lagom koplicerad, bred och lite mystisk berättelse. Att "skriva" på det här sättet gör att det finns stort utrymme för utveckling av historien och nya reflektioner vilket vi har diskuterat mycket i klassen.

En väldigt viktig symbol tyckte jag var alla djuren, de återkommer genom hela boken och symboliserar helt olika saker. I början är det drakarna – de hotfulla svansarna, kriget, det dåliga och det hemska. Sedan på båten (redan lite innan dess till och med) ser man fåglarna – de är ofta vita, vilket gör att man kanske omedvetet symboliserar dem med vita duvor, vilka står för frihet, hopp och lycka. Även då hans egna pappers-origamifåglar tänker jag då symboliserar hopp om en ljus framtid. Sedan i det nya landet introduceras han för en massa olika sorters djur, då kommer nyfikenhet (som på framsidan), okändhet, allt är nytt och annorlunda, men man känner ändå på vissa sätt igen vad djuren liknar som vi känner igen vilket gör att man kanske förstår lite bättre ändå.  

Efter ett tag får han träffa en katt med en taggsvans vilket liknar de hemska varelserna i hans hemland vilket skrämmer honom först men jag tror att detta kan betyda att det man fruktar kanske inte är så farligt som man tror, eller det kan bli bättre och det kanske kan komma någonting bra med det fast än det verkar läskigt först.

Och som ett tillägg är djuren roliga, spännande och söta. J

Ikaros

Ikaros, pojken som flög för högt. Det finns många dikter skrivna om Ikaros, son till den fantastiske uppfinnaren Daidalos, han som gjorde vingar, sonen vars vingar solen smälte så han föll ned i havet. Vi har läst några stycken på svenskan och min favorit av dessa var dikten "Ikaros fall" skriven av Ebba Lindqvist. Jag tyckte om den för att den var ganska flytande med fint och förståeligt språk. Detta gjorde att man fick tänka och fundera på den utan att man blev totalt förvirrad, det flöt på bra, liksom en berättelse.

Dikten fick mig att tänka på gamla sagor, lite bibliskt på något sätt, kanske eftersom det var sådana korta sakliga verser med andningspauser som gav en lite högtidlig men nyfiken känsla. Det är korta stycken men ändå, även fast det inte känns så så händer det någonting hela tiden, man undrar vad som kommer näst. Berättaren av dikten, inte författaren, utan diktens "röst", den man hör som berättar sagan om Ikaros, känns som någon utomstående, som ser det hela från ett fågelperspektiv. En person som hört sagan förut och ska analysera den, göra den nutida, berättar att alla har sina egna liv som går vidare utan Ikaros, alla har inte tid och ork att tänka på Daidalos son, de har egna söner som inte flyger. Man kan kalla det själviskt och man kan kalla det att skydda sig själv.

Kung Oidipus

Ja, låt min presentera historien om kung Oidipus, som mördade sin pappa och äktade sin mamma, en härlig familjehistoria att berätta där hemma i soffan, passar både stora och små! Eller inte... Sofokles berömda drama var nog inte direkt den ultimata feel-good historien, den var ganska grym, med stackars Oidipus som ovetande, av "misstag" uppfyller den hemska profetian som spåtts om honom och drivit hans egna föräldrar att göra sig av med honom som spädbarn.

Man kan ju inte undvika att känna lite sympati för honom, för tänk om man blir bort adopterad när man är liten för att växa upp med adoptivföräldrar som säger sig vara ens biologiska föräldrar och flyr landet för att skydda dem från ett hemskt öde för att senare inse att genom att ha gjort detta man har dragit detta öde över ens biologiska föräldrar istället. Ganska jobbig situation.

Jag måste dock säga att det till slut blev lite irriterande att han inte bara kunde inse att det var sin mamma som han gift sig med och hans pappa som han dödat. Alltså jag förstår absolut om han ville ha klara bevis på att det var så innan han kunde tillåta sig att tro det, men det var ju faktiskt helt omöjligt att missa, till och med för oss som inte riktigt fattade alla konstiga ord och uttryck som de använde i pjäsen från 2400 år sedan. Men ja, den var okej, boken tog ju inte speciellt lång tid att läsa så det var ju inte ett total waste of time.

Jason vs. Medea

Såååå... Nu håller vi på med antiken på svenskan och har studerat Euripides berömda drama "Medea", en sorglig och misslyckad kärlekshistoria på ett håll och en passionerad och grym berättelse på ett håll. I diskussionen om Jason och Medea, om vem som hade mest "rätt" att handla som den gjorde i denna trassliga historia, så var min åsikt att Jason hade mer rätt att handla som han gjorde än Medea.

Jason får erbjudandet att gifta sig med prinsessan av Korint (hur gammal nu han än var där) och tänker att detta var ett bra erbjudande av kungen och det borde inte gå osett förbi, sån han accepterar det och måste därmed lämna Medea trots att han fortfarande älskar henne. Men det är inte bara för sig själv som han gör det, han gör det för sin familj, sina söner och Medea. Ända sen Medea och Jason flydde landet tillsammans från Medeas ursinniga far, kungen, då Jason med Medeas hjälp hade stulit det gyllene skinnet, hade de haft det ganska dåligt ställt och när Jason får erbjudandet ser han en chans att befria sin familj från dessa svårigheter han dragit över dem. Sönerna blir bröder till de nya kungliga barnen och Medea får guld, rikedomar och allt begärt som Jason skickar henne, och körsbäret på toppen, Jason blir nästa kung. Men detta är inte tillräckligt bra för Medea som vill ha kvar det som förut och hon blir ursinnig vilket leder till att hon blir landsförvisad igen. I all hetta börjar Medea till och med hota med att döda sina egna och Jasons barn vilket inte är okej, där går liksom gränsen.

Jag har tagit ut ett citat för att stödja min åsikt om att Jason bara ville alla väl:
"Nej, det jag ville, var att skaffa oss en ställning där vi sluppe lida nöd: jag vet att vänner fly den som blir fattig. Jag ville fostra våra söner värdigt mitt stånd, och när jag gav dem nya bröder, upphöja dem till dessas rang och knyta familjebanden samman kring vår lycka."

Visst Jason kanske skulle ha kunnat diskuterat detta med Medea först men i en tid där kvinnors åsikter inte var speciellt högt värderade kändes det väl inte som en prioritet. Och visst Medea har all rätt att vara arg, men hon behöver inte gå till överdrift och hota med barnens liv, det är nästan hybrisnivå liksom. Jag förstår om Jason ville skilja sig, med det temperamentet.

Babelbabbel

Halloj där kära vänner!
Här sitter man i soffan med en filt, en varm kopp chai latte och Florence ljuva toner i öronen. Det enda som fattas är lite insperation... Var börjar man då? Hhhh...

I onsdags, den 3:e oktober var vi i klassen studiepublik på inspelningen av litteraturprogrammet "Babel", där fick vi applådera, skratta och fnissa, men framför allt lyssna. Dem vi lyssnade på var Jonas Hassen Khemiri och Jonas Gardell, de har båda precis kommit ut med varsin ny bok. I Khemiris fall är det boken "Jag ringer mina bröder" som handlar om bombattentatet på Drottninggatan och i Gardells fall är det "Torka aldrig tårar utan handskar" som handlar om när AIDS-smittan kom till Stockholm. Båda författarna skriver i det här fallen om utanförskap - i "Jag ringer mina bröder" är det rädslan för mellanösternterrorister som driver misstänksamheten mot folk med olika hudfärg och i "Torka aldrig tårar utan handskar" är det rädslan för AIDS-smittade bögar som ökar utanförskapet för homosexuella.

Jag tycker att båda böckerna verkar ganska intressanta, men om jag skulle välja att läsa en av böckerna skulle jag nog välja Khemiris bok för den verkar lite skönare. Gardells bok känns väldigt allvarlig och sorglig medan Khemiris känns aningen lättsammare och kanske lite mer actionfylld eller i alla fall händelserik.

Men för tillfället orkar jag nog inte börja på någon av böckerna, tror jag går och lånar en Harry Potter istället.

Den ovillige fundamentalisten

Jaha, nu har vi i klassen läst "Den ovillige fundamentalisten" av den pakistanske författaren Mohsin Hamid. En perspektivgivande roman från år 2007 som handlar om ursprung, tillhörighet och lojalitet.

Jag gillade boken, den var lite skum men bra. Jag trodde att den skulle vara en sån där typisk seg skoltvångsläsning, men den förvånade mig när jag väl kom in i den. Något mönster som jag gillade var språket, han använde väldigt mycket artighetsfraser och hövligheter när han talade i nutid, men när han berättade historien om sitt liv i Amerika var han mycket mer rakt på sak. Det var jättesmart att skriva så av författaren för man märkte direkt när han bytte tempus, vilket kan vara lite förvirrade ibland. *tummen upp* :) Det var också väldigt originellt att skriva på det viset, med språkskillnader och att han även berättade allt som hände i nutid, inte bara det som var i dåtid som t.ex. "Se där kommer vår trogne servitör och nu undrar han vad vi önskar att dricka i kväll" i stället för att beskriva det i texten bara. Han babblade på oavbrutet genom hela boken men det var ändå bra på något sätt.

Något som jag tyckte var jättecoolt var namnen och betydelserna, Johan i klassen upptäckte att det fanns som ett mönster, en undermening med namnen. De beskrev karaktärernas personligheter och betydelser eller roll i berättelsen, t.ex. Changez för förändring, Jim betyder beskyddare och Erica som i America, det han älskade men som inte riktigt var rätt för honom. Namnet Erica betyder annars enväldig härskare, hon styrde liksom över honom och deras förhållande och han fick vänta lydigt tills hon valde att kontakta honom nästa gång.

Aaa, cool bok det där och inte speciellt tjock heller, definitivt läsvärd säger jag :)

[Utan Titel]

Den 19:e september var vi med klassen och kollade på [Utan Titel] på teatern Unga Klara. Pjäsen [Utan Titel] är en monolog på en timma som Ardalan Esmaili från Stockholms dramatiska högskola gjorde som examensarbete efter att han gjort en annan pjäs som efter mycket debatt inte blev godkänd. Den andra pjäsen hette "The assassination of Jimmie Åkesson" och skälen till att den inte fick spelas är nog ganska uppenbara (...censur?). Därför fick han då på 2 veckor efter att beslutet var fastställt skriva en ny pjäs och lära sig den, den nya pjäsen fick då heta [Utan Titel] i protest för att den tidigare inte blivit godkänd.

Jag måste säga att jag kom till föreställningen med inga förväntningar alls, jag var till och med nästan negativt inställd till den - en 1 timma lång monolog kl 7 på kvällen om flykten från Iran till Sverige - (upp med handen alla som inte tycker att det låter dötrist) men helt ärligt tog den mig med storm! Redan vid första repliken hade han publiken virad runt sitt lillfinger och det släppte han inte förrän minst 5 minuter efter föreställningens slut. Den var helt fantastisk, han blandade precis rätt mängd komik med allvarligheter (det var trots allt en ganska hemsk och allvarsam historia i grunden) så man satt inte och var nedstämd utan snarare tvärtom, men man förstod och var ändå delaktig i berättelsen.

Det jag bär med mig från föreställningen är nog, förutom en del skämt och roliga delar, hans berättelse om läget i Iran mot slutet av deras tid där, då det rekryterades barnsoldater och minröjare, vad folk är beredda att säga, göra och framför allt offra för att vinna krig eller pengar för den delen - som i de svenska vapenförsäljarnas fall. Och vilka medel man ska behöva ta till för att rädda sig själv och sin familj undan ett rasande krig, utan att det kommer nån och säger att "Nej, här har vi ingen plats för er - ni får åka tillbaka hem och bli ihjälskjutna, sorry." Jag tycker det visar på hur otroligt egoistisk man kan vara och jag tycker bara konstigt nog att vi ser det oftare och oftare i dagens samhälle.