Ikaros

Ikaros, pojken som flög för högt. Det finns många dikter skrivna om Ikaros, son till den fantastiske uppfinnaren Daidalos, han som gjorde vingar, sonen vars vingar solen smälte så han föll ned i havet. Vi har läst några stycken på svenskan och min favorit av dessa var dikten "Ikaros fall" skriven av Ebba Lindqvist. Jag tyckte om den för att den var ganska flytande med fint och förståeligt språk. Detta gjorde att man fick tänka och fundera på den utan att man blev totalt förvirrad, det flöt på bra, liksom en berättelse.

Dikten fick mig att tänka på gamla sagor, lite bibliskt på något sätt, kanske eftersom det var sådana korta sakliga verser med andningspauser som gav en lite högtidlig men nyfiken känsla. Det är korta stycken men ändå, även fast det inte känns så så händer det någonting hela tiden, man undrar vad som kommer näst. Berättaren av dikten, inte författaren, utan diktens "röst", den man hör som berättar sagan om Ikaros, känns som någon utomstående, som ser det hela från ett fågelperspektiv. En person som hört sagan förut och ska analysera den, göra den nutida, berättar att alla har sina egna liv som går vidare utan Ikaros, alla har inte tid och ork att tänka på Daidalos son, de har egna söner som inte flyger. Man kan kalla det själviskt och man kan kalla det att skydda sig själv.