På svenskalektionerna har vi analyserat dikter i grupper och min grupp hade dikten "Triumf att finnas till" av Edith Södergran (jag pallar inte skriva dikten här för den är ganska lång).
I början var den ganska vacker tyckte jag. Det handlar om något större, "oändligheten" och hur små vi är i jämförelse med "alltet". Det kan verka lite dystert men jag tycker att det var fint, vi är ändå en del av det, fast än liten. Sedan mot andra delen blir den mer dyster, då den börjar handla om hur tiden bestulit "jaget" på livet. Jag gillar den delen för jag tycker att den uttrycker mycket känslor och det trappas upp steg för steg. Jag känner även att jag kan relatera till det för alla har vi väl blivit lurade av tiden nån gång?
Medan första delen är pampig och livfull är den andra ganska mörk och dyster och det är kontrasterna mellan de båda som gör dikten så intressant. Hur den plötsligt gör en helomvändning och växlar till den andra helt utan förvarning. Det gör den unik och det är just unika dikter som utmärker sig i mängden.
Ja, den är kontrastrik - triumf att leva och tiden som mörderska... Men modet övervinner till slut, eller?
SvaraRadera