Den 19:e september var vi med klassen och kollade på [Utan Titel] på teatern Unga Klara. Pjäsen [Utan Titel] är en monolog på en timma som Ardalan Esmaili från Stockholms dramatiska högskola gjorde som examensarbete efter att han gjort en annan pjäs som efter mycket debatt inte blev godkänd. Den andra pjäsen hette "The assassination of Jimmie Åkesson" och skälen till att den inte fick spelas är nog ganska uppenbara (...censur?). Därför fick han då på 2 veckor efter att beslutet var fastställt skriva en ny pjäs och lära sig den, den nya pjäsen fick då heta [Utan Titel] i protest för att den tidigare inte blivit godkänd.
Jag måste säga att jag kom till föreställningen med inga förväntningar alls, jag var till och med nästan negativt inställd till den - en 1 timma lång monolog kl 7 på kvällen om flykten från Iran till Sverige - (upp med handen alla som inte tycker att det låter dötrist) men helt ärligt tog den mig med storm! Redan vid första repliken hade han publiken virad runt sitt lillfinger och det släppte han inte förrän minst 5 minuter efter föreställningens slut. Den var helt fantastisk, han blandade precis rätt mängd komik med allvarligheter (det var trots allt en ganska hemsk och allvarsam historia i grunden) så man satt inte och var nedstämd utan snarare tvärtom, men man förstod och var ändå delaktig i berättelsen.
Det jag bär med mig från föreställningen är nog, förutom en del skämt och roliga delar, hans berättelse om läget i Iran mot slutet av deras tid där, då det rekryterades barnsoldater och minröjare, vad folk är beredda att säga, göra och framför allt offra för att vinna krig eller pengar för den delen - som i de svenska vapenförsäljarnas fall. Och vilka medel man ska behöva ta till för att rädda sig själv och sin familj undan ett rasande krig, utan att det kommer nån och säger att "Nej, här har vi ingen plats för er - ni får åka tillbaka hem och bli ihjälskjutna, sorry." Jag tycker det visar på hur otroligt egoistisk man kan vara och jag tycker bara konstigt nog att vi ser det oftare och oftare i dagens samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar